Läste en så underbar insändare häromdagen i Södran som beskrev en känsla som jag så väl känner igen mig i. Som julafton! För det är precis så det känns och det var så härligt att få ta del av ett barns upplevelse av en loppis. Av bekvämlighetsskäl lämnar jag än så länge mina barn hemma när jag åker på loppis och får istället uppleva känslan av julafton när jag kommer hem. Barnen fullkomligt älskar när jag efter ett par timmars lyckorus kommer hem med mina fyllda ikea-kassar.

Allt följer en given procedur. Först möts jag i dörren av den underbara kommentaren: Åhh, har du varit på loppis mamma?! Är den inte underbar, jag antar att det är bäst att jag passar på att njuta av den riktigt ordentligt för jag misstänker att det kommer en tid när second-hand får lämna allt större plats åt upplagor med prislapp. Jag kan ha fel och det vore väl underbart om ta-till-vara generationen växer upp redan nu.

Efter alla spontana lyckorop av min hemkomst är det så dags för mig att visa upp mina fynd. Några ges mer tid än andra, speciellt dem som upplevts som riktiga klipp. Därefter följer något som går att likna vid en catwalk. Äldsta tjejen börjar glatt prova sina nya kläder. Nöjd och belåten tar hon sig sedan an leksakerna.

Ibland brukar jag smyga ut i garaget innan jag går in för att gömma undan potentiella framtida presenter. På så sätt kan vi njuta av den där julaftonskänslan flera gånger om. En känsla för ett överkomligt pris och det känns på något underligt sätt legitimt att skämma bort sina barn lite extra bara därför. Lustigt det där, bara för att det är billigt så blir det ok. Ja, ja en sak är i alla fall fortfarande helig och det är Kalle, han har sin givna plats klockan 15 den 24:e december och där får han förbli! Vissa saker kan man bara inte ändra på;)